Den 29 februari inträffar ju bara vart fjärde år. Men hur vi har kommit dit är en intressant historia. Eftersom tideräkningen inte var exakt för ett par tusen år sedan, försköts årstiderna. Det snöade i juli så att säga.
Julius Ceasar införde 47 f.Kr. den julianska kalendern. Då var året 365,25 dygn, och en skottdag stoppades in vart fjärde år. Men eftersom det inte går ett helt antal dygn på månaden, och inte heller helt antal månader på ett år blir kalendern felaktig.
1582 introducerade Gregorius XIII den gregorianska kalendern som infördes i katolska länder. I protestantiska länder ville man inte ta till sig den, utan höll sig med den felaktiga. Det innebar att två länder kunde ha olika datum, vilket naturligtvis ställde till med problem för resenärer.
Efter 1 600 år med den julianska kalendern strök man helt enkelt tio dagar i samband med skiftet till den gregorianska kalendern. Sverige gick däremot sin egen väg. Genom att strunta i skottdagen skulle vi vara ”ikapp” efter några decennier. Men det glömdes bort på grund av krig. Nu låg Sverige helt plötsligt tio dygn efter den gregorianska och ett dygn före den julianska kalendern.
För att få ordning infördes en extra skottdag, 30 februari, 1712 av Karl XII. Tillbaka på ruta ett alltså. 1753 beslöt man sig för att gå från 17 februari direkt till 1 mars. Sverige ville inte ge påven äran, utan kallade det den nya stilen. En del människor tyckte de blivit berövade elva dagar av sitt liv.
Så där är vi nu: gregoriansk kalender med skottdag vart fjärde år samt en skottsekund varje år som sköts av atomur.
Men vi har också skottsekund. De införs en gång årligen, antingen sista juni eller sista december. Det finns ungefär 6 000 svenskar som fyller år den 29 februari.