Att folk i sociala medier uttrycker mer extrema åsikter är inte så konstigt. Med en knapp att gilla eller favoritmarkera är det enkelt att förstärka människors åsikter med en simpel knapptryckning, en form av positiv förstärkning. Sociala medier är därför lite av en Skinnerbox som lever sitt eget liv.
Till exempel läste jag här att något ”har fått delar av den så kallade gammelhögern att gå i taket på mikrobloggen Twitter”. Även SVT brukar referera till åsikter i sociala medier, till exempel att en presentpåse från vårruset innehöll olämpliga presenter och att nymålade huset inte alls är olämpligt. Då legitimeras referensen vanligtvis med att inläggen har ”delats tusentals gånger”.
Men varför ska man egentligen bry sig om vad människor tycker eller hur många som tycker något?
Det finns inget givet samband mellan antalet anhängare av en idé och själva idéns bärighet (även om det i idealfallet bör vara så). Allt hänger samman med vilka anledningar som anhängare har anammat idén. Men i tider av sociala medier är antalet som tycker något den enklaste formen av vox populi-argument då Twitter och Facebook gladeligen visar upp siffror på delningar och gillningar.
Det finns många teorier om oss människor och hur vi agerar. Vi är mer benägna att göra någonting igen om vi får positiv feedback från andra (operantbetingning), vi tittar på hur andra gör och gör likadant (social comparison) och ser till att våra åsikter inte sticker ut för mycket från majoriteten för att inte bli utfrysta (tystnadsspiralen).
Detta formar såklart oss som människor, men man får givetvis inte dra ett likhetstecken mellan vad andra människor gör och individens beteende. Individen har naturligtvis kraft att göra precis tvärtom om den vill, och kanske är det just det vi bör göra emellanåt. Att alltid anamma en åsikt enbart för att den är populär i en viss social grupp är detsamma som att abdikera från sitt kritiska tänkande.
Vad någon tycker är inte på långa vägar så intressant som vilka argument personen har för sitt tyckande. Det är snarare argumenten som bör vara avgörande för vår åsikt, snarare än den sociala grupp som råkar uttrycka den (och med vilken kraft de råkar uttrycka åsikten).
På sociala medier får man dock inte plats med någon större argumentation mer än att uttrycka sin åsikt med olika grader av emfas. Ju fler anhängare man har, desto större emfas får åsikten (och spridning).
Eller som filosofen Per Bauhn uttryckte det, Twitter är en form av ”Ring P1 för skrivkunniga”.