Bra text är viktigt. När man arbetar med en text, är det viktigt att anpassa den för målgruppen. Framför allt ska man göra långa meningar kortare. Och helst använda ord som inte är så svåra. Dessutom bör man försöka lägga språket på en vardaglig nivå så att texten inte upplevs som stelbent och byråkratisk. Att använda konkreta begrepp är också bra, eftersom det är lättare att lägga exempel på minnet och generalisera från dem, än att försöka komma ihåg själva generaliseringen.
Detta kallas mottagaranpassning och är en viktig komponent till all kommunikation, såväl skriftlig som muntlig. Dock bör man vara förutseende inför långa bisatser, som genom kommatecken introduceras långt ifrån sin huvudsats, som i det här fallet, kan, om det vill sig illa, bli mycket svårtolkade och bör undvikas, är inte att föredra. En viss hänsyn till sina egna förutfattade meningar, i synnerhet det oreflektiva bruket av genusmarkörer såsom ordet han eller man, bör också framhållas. Men när ämnet blir svårt är det inte erforderligt att approximativt transformera innehållet så att den apparenta betydelsen mister sin ackumulerade, och sakliga, substans.
Samtidigt är det viktigt att poängtera att förhållandet mellan den extrinsiska hegemonin i den predominanta föreställningen om distinktionen feminint visavi maskulint kring överflödet av diskursen, rörande det patriarkala postkapitalistiska teoribildningen, har ett prekonceptualistiskt desituationistiskt utgångsläge prima facie, ehuru dess egentliga självstödjande totalitet, per se, förutsatt att det karakteristiska temat innehåller en förtryckande syn på neostrukturalistisk sexualitet, påtvingar subjektet att selektera bland den subkapitalistiskt dialetiska teori eller en baudrillardistisk simulation av föregående, om än per proxy, vilket erhåller en viss dissonans då subjektet ställs inför sakfrågan eller eljest motsvarande grad av analytisk diskurs.
Och det vore ju inte bra.
