Är det verkligen så illa bland kvällstidningarna som vi tror att det är? Det är väl snarare värre. Åtminstone i Karamellkoket av Anders Ehnmark, en roman som handlar om ett stort företag i den svenska kvällstidningsbranschen.
Med ett korthugget språk och rapp ton skriver Ehnmark om hur kungen har setts med en ung flicka i Rom. Med hjälp av suddiga bilder med teleobjektiv lyckas kvällstidningen skapa en romans (huruvida den är riktig eller ej spelar mindre roll).
Så här arbetar man:
När man får dåliga bilder är det ofta en räddning att förstora. Om man förstorar en bild tillräckligt mycket blir den så kornig, att den ser ut att ha tagits vid ett så dramatiskt tillfälle, att ingen kan begära någon teknisk fulländning. [sid 99]
Det finns naturligtvis alltid knep för att få historien i den vinkel man önskar. Suddiga bilder är ett utav dem. Vad sägs om följande lysande citat från boken som beskriver kvällstidningar i ett nötskal:
Patricia byggde sin rapport på gårdagens. Hon var erfaren nog att stödja sig på det som redan sagts. Det fanns många frågetecken, men själva faktum att det hade sagts var ett indicium. Det fanns en grund att bygga vidare på. På samma vis skulle dagens rapport bli den sanning som bar upp morgondagens.
Det råkar vara så fakta skapas, och hon visste det. Hon visste det inte i någon användbar mening, eftersom hon själv övertygades av det som stod svart på vitt, tillochmed om hon själv skrivit det, kanske i synnerhet då.
Första dagen skrev hon ”en romans”, och det fanns en tvekan i hennes röst. Nu skrev hon ”romansen” och var säker på sin sak. Hon bredde ut sig med lätthet. Det kan ha berott på att hon visste mer, men framför allt berodde det på att hon arbetade med en uppföljning av det redan sagda.
Ingressen löd:
”Detaljerna i den kungliga romansen i Rom börjar klarna.”
[sid 127]
Journalisterna på tidningen förstår naturligtvis att de skapar nyheter i en nyhetsfabrik, men dialogen gör det komiskt. Hovet blir förbannad och hotar med åtal mot tidningen (BrB 18:2):
– Det var en ovanligt snaskig historia, sa Elisabeth på utlandet.
– Med sådana löpsedlar måste vi ha sålt, sa Martin.
– Vi tryckte 80 000 extra igår, sa Häger. Det ser ut att som vi sålde slut i Stockholmsområdet. Vi körde ut tidningar hela eftermiddagen.
– Harry, sa Jansson, säger att det ännu inte är förbjudet att sälja tidningar. Jakob säger detsamma.
– Hur var det idag? frågade Martin.
– Idag hade vi uppföljning och tryckte 130 000 extra.
– Och i morgon?
– I morgon ber vi om ursäkt.
– Är det det nya greppet?
– Ja.
[sid 163]
Lite tidigare har journalisterna beskrivit sin egen praktik. De vet mycket väl att det är lösnummerförsäljning som gäller, och att göra ägarna glada, än att skriva om seriösa saker som läsarna behöver veta snarare än vad de vill läsa (katter och djur i största allmänhet).
Det är inte vårat fel.
Vi vet vad folk vill ha.
Vore det inte för läsarna skulle vi göra en bra tidning.
[sid 147]
Boken är väldigt kort (knappt två hundra sidor med stor text) men emellanåt väldigt cynisk och rolig. 🙂