Någon säger att det är uppenbart att filterbubblor finns. Man behöver bara slänga ett öga i olika Facebookgrupper så ser man att människor tar del av olika information. Vi har inte samma vänner i våra Faceobookflöden, och därmed befinner vi oss i olika bubblor. Någon annan säger att människor inte undviker information på nätet som går emot deras övertygelser, vilket innebär att filterbubblor inte finns. En tredje hänvisar till Eli Parisers bok och att två identiska Googlesökningar kan ge helt olika sökresultat. Det är därmed uppenbart att filterbubblor finns.
Vem har då rätt?
Alla.
Om vi låter var och en definiera ord efter eget godtycke kan man förstås få vad som helst att vara sant: ”Gud är kärlek, kärlek finns, alltså finns Gud.” Enkelt. Använder man olika definitioner, får man också olika slutsatser.
I inlägget Därför är filterbubblan inte det vi borde prata om beskriver Anna Loverus, digital strateg och forskare i beteendevetenskap, detta problem och att filterbubblor ofta beskrivs felaktigt samt att det inte är det vi egentligen borde fokusera på:
Eftersom begreppet ofta väcker en intuitiv idé om vad det är så är det inte konstigt att folk hör det, och tror att de vet vad det är. Särskilt eftersom mycket av debatten handlar om huruvida det finns bubblor eller inte, känns det prioriterat att vi vet vad en bubbla är innan vi ger oss in i detta.
- Alla har sin egen filterbubbla. Själva definitionen av filterbubblor utgår från att två personer som är tillsynes väldigt lika får olika sökresultat på samma sökord. Men du delar inte din filterbubbla med andra människor.
Om syftet är att beskriva vad filterbubblor faktiskt är, så kan man omedelbart avfärda den definitionen eftersom inte ens Eli Pariser (som myntade begreppet!) håller med om den definitionen. I boken The Filter Bubble skriver han om personaliseringsalgoritmer (alltså inte specifikt sökmotorer) på sidan 9:
The new generation of Internet filters looks at the things you seem to like – the actual things you’ve done, or the things people like you like – and tries to extrapolate. They are prediction engines, constantly creating and refining a theory of who you are and what you’ll do and want next. Together, these engines create a unique universe of information for each of us – what I’ve come to call a filter bubble – which fundamentally alters the way we encounter ideas and information.
Vidare säger han inte alls att alla har sin egen filterbubbla, utan att det är en konsekvens som kan uppstå: ”the filter bubble introduces three dynamics we’eve never dealt with before: First, you’re alone in it” (s. 9). Cass Sunstein menar också att det kan leda till en ”Daily me” där alla nyheter skräddarsys efter en själv, utan tillstymmelse till någon oliktänkare. De andra två konsekvenserna är dels att filterbubblor är osynliga för användaren, och dels att man inte kan välja om man vill gå ur filterbubblan eftersom företagen vill tjäna mer pengar genom att öka personaliseringen. Men Facebook, Twitter och Google låter användarna välja själva, i varierande utsträckning, och frågan kvarstår därför om riktningen verkligen går åt mer, snarare än mindre, personalisering. Däremot är det möjliga konsekvenser som vi i allra högsta grad bör ta på allvar, i synnerhet den bristande transparensen.
Med andra ord pratar Pariser (samt Sunstein och övriga) om de demokratiska konsekvenserna personligt utformade tjänster kan ge. De gör med andra ord inte enbart den triviala observationen att tjänsterna är personligt utformade i varierande grad, utan ger också skäl för ett kausalt samband som de menar kommer (eller åtminstone kan) uppstå. Det är detta kausala samband jag tycker är intressant.
I bilden nedan visas det argument jag presenterade i föreläsningen på Internetdagarna, vilket utgår från framför allt Pariser och Sunstein men också vad andra forskare och förståsigpåare har påstått kommer hända. Jag argumenterar för att detta kedjeargument bryts redan på steg två.
Vidare skriver Anna Loverus:
I debatten om filterbubblor används ofta dagstidningen som exempel på att fenomenet inte är nytt eller att de inte finns. Du hade en socialistisk eller liberal morgontidning, kanske även en kvällstidning, och det var dina enda perspektiv. Men tidningsexemplet missar nästan alltid två aspekter när det används för att förklara att filterbubblor inte är något nytt:
- Du visste vilket perspektiv din tidning förmedlade, det var även något tidningen själv kommunicerade.
- Du kunde alltid gå och köpa ytterligare tidningar om du vill veta vilka perspektiv du inte fick.
Men dagens rekommendationsalgoritmer skiljer sig på båda dessa punkter:
- Du har ingen aning om varför just du får just de träffar som dyker upp när du letar viss information.
- Du kan inte ta reda på vilken information du hade fått om du varit någon annan.
De här två faktorerna i sig är varför vi började prata om filterbubblor över huvud taget.
Den andra punkten (”Du kan inte ta reda på vilken information du hade fått om du varit någon annan.”) stämmer inte nödvändigtvis, det är bara att öppna ett inkognito-fönster och söka på Google så försvinner oftast personaliseringen. Däremot vet jag naturligtvis inte vad andra har fått för personalisering eftersom det bygger på deras tidigare beteende. Men även om vi hade sökmotorer helt utan personalisering, vet jag ändå inte vad en annan person har sökt efter (eller vilka länkar de klickar på). Å andra sidan vet jag inte vilka böcker folk lånar på biblioteket heller. De kanske främst läser böcker som deras vänner har rekommenderat? Det är därför vi frågar vad folk faktiskt gör.
Inte ens Pariser själv tror på filterbubblor i den betydelsen
Anna Loverus igen:
När forskaren Peter Dahlgren står på Internetdagarnas konferensscen och pratar om att filterbubblor inte finns, argumenterar han genom att säga att vi har mer information att tillgå idag, än någonsin tidigare, och att vi kan mäta att folk får information från fler olika källor. Det stämmer. Men eftersom filterbubblor egentligen inte handlar om antalet perspektiv vi möts av blir det problematiskt när det måttet används som bevis för filterbubblor eventuella existens. Vi kan helt enkelt inte mäta huruvida filterbubblor finns genom att mäta antal nyhetssajter vi tar del av. Vi kan mäta huruvida filterbubblor finns genom att titta på vilken information som sorteras bort när folk försöker aktivt ta reda på hur något ligger till, och hur mycket två individers sökresultat varierar när de söker svar på samma fråga.
Det vore befängt om någon tror att antalet informationskällor en person tar del av är ett mått på huruvida ”två personer som är tillsynes väldigt lika får olika sökresultat på samma sökord”. Men vem är det som har påstått det? Inte jag i alla fall.
Vidare var det just det kausala sambandet som Pariser påstod, nämligen att filterbubblor leder till isolering, som motbevisas genom att hänvisa till att människor får fler perspektiv. Med andra ord, förekomsten av fler perspektiv på internet är ett kraftigt argument mot filterbubblor (antalet perspektiv är däremot inte, som Loverus verkar tro, ett mått på filterbubblors existens). Det erkänner till och med Pariser själv, som hänvisar just till hur folk använder andra medier:
What role do you think the filter bubble played in the election?
[…] In fact it’s still the case in 2016 that most Americans get their news from local TV news, according to Pew. So I actually think it’s very hard to attribute the results of this election to social media generally or the filter bubble in particular.
Och återigen, Pariser gör alltså inte den triviala observationen att personaliseringsalgoritmer kan ge viss information, men inte annan, när man söker på Google.
Även om allt vi gör på nätet leder till total personalisering, där alla ser helt olika saker trots identiska sökord eller utgångspunkter, innebär det inte nödvändigtvis att ”alla har sin egen filterbubbla” och därmed blir avskurna från resten av samhället då vi fortfarande kan ta del av andra medier. Därför är en individs hela mediediet viktig att ta i beaktande när man pratar om vilka (demokratiska) konsekvenser medier har. Pariser erkänner själv detta, och påpekar i intervjun i länken ovan att han överspelade sociala mediers betydelse.
För det är ingen konst att konstruera domedagsscenarier om man först får exkludera alla andra medier.
Det egentliga problemet
De är många som säger vad debatten eller problemet egentligen handlar om, samtidigt som de säger olika saker. Jag citerar här återigen vad Anna Loverus skrev, från föregående citat:
Men eftersom filterbubblor egentligen inte handlar om antalet perspektiv vi möts av blir det problematiskt när det måttet används som bevis för filterbubblor eventuella existens.
Det är lustigt med tanke på att Pariser hävdar raka motsatsen: ”Ultimately, democracy works only if we citizens are capabe of thinking beyound our narrow self-interest. But to do so, we need a shared view of the world we cohabit. We need to come into contact with other peoples’ lives and needs and desires. The filter bubble pushes us in the opposite direction – it creates the impression that our narrow self-interest is all that exists.” (s. 164)
Så här skrev däremot Jesper Åström, som jag citerade i Filterbubblor: 3 kommentarer – 3 svar:
Men problemet ÄR INTE utgången i det amerikanska valet, eller falska nyheter eller ens urvalet av information. Problemet ligger i att användare upplever extremer som majoriteter vilket gör att normen för vad som är rimligt i ett samhälle förskjuts. Då får extrema människor luft under vingarna.
Så vi har med andra ord tre olika personer (Loverus, Pariser och Åström) som hävdar vad det egentliga problemet med filterbubblor är, och vilka konsekvenser det får, men alla tre säger olika saker.
Samma sak sker när forskare berättar för oss vad vi egentligen vill veta från statistiska test, samtidigt som alla forskarna säger olika saker. Det hade varit mer rimligt att säga ”jag tycker att detta egentligen handlar om…”
Detta problem påtalade jag just i min föreläsning under termen concept creep (se bild 27 i presentationen), nämligen att begrepp utvidgats efterhand som de används, vilket också var anledningen till att jag presenterade det specifika argumentet jag kritiserade (baserat på bland annat Pariser och Sunsteins argument).
Sökningar och Facebookflöden är personliga redan från början
Jag kan också utveckla några ord om sökningar och till viss del Facebookflöden. Personaliserade sökningar på sökmotorer är i nuläget inte speciellt stort problem (ur ett demokratiskt perspektiv) av tre skäl:
- Sökningar är redan kraftigt styrda utifrån vad individen vill ha.
- Sökningar görs sällan om det som är gemensamt på samma sätt som nyhetskonsumtion. Det vill säga, blotta förekomsten av en sökning är redan i hög grad uttryck för något personligt.
- Man kan enkelt undvika personaliserad sök genom att öppna ett inkognito-fönster. (Däremot kan plats spela roll, sök exempelvis efter namnet på en restaurang när du är i en specifik stad.)
Det är sant att vi inte vet vad olika sökningar leder till för en specifik individ när sökresultaten är personaliserade, men det innebär förmodligen också att de inte var ute efter samma sak från början. Det vill säga, anledningen till att man använder en sökmotor är att man redan från början vill ha svar på en specifik fråga. Att prata om ”gemensam” kunskap eller information ter sig därför något paradoxalt när sökningar ofta syftar på det rakt motsatta. (Däremot accepterar jag det principiella problemet med en sökmotor som ger olika svar beroende på frågeställaren.)
Låt mig ta Eli Parisers eget Egypten-exempel, se Eli Parisers presentation (PDF). Två personer söker efter ”Egypten” och får olika resultat. Men söker vi oftast så? Nej, inte riktigt. Om du exempelvis vill åka på semester i Egypten och din kompis vill veta vad huvudstaden i Egypten heter kommer ni att skriva mer explicita sökningar, såsom ”Egypten pris flyg”, ”vad heter Egyptens huvudstad” eller bara ”Egypten huvudstad”. Detta faller alltså utanför det som många är intresserade utav, däribland jag själv, eftersom personalisering blir verkningslös när man använder specifika sökord snarare än det mångtydiga sökordet ”Egypten”. Det vill säga, ju mindre specifik sökfråga, desto mer kan Google använda dina tidigare beteenden för att ge resultat Google gissar att du vill ha. När du är mer specifik, desto mindre betydelse får personaliseringen. Och om sökningar redan i hög grad är personliga, borde inte heller en speciellt stor andel av sökningarna vara personaliserade.
En uppskattning bland 200 personer visar att ungefär 12 % av sökningarna som görs på Google är personaliserade (16 % för Bing), och det varierar beroende på sökord, plats och om man är inloggad eller ej. Så om denna siffra skulle kunna generaliseras, vilket är tveksamt på grund av urvalet och de få personerna, betyder det omvänt att 88 % av alla sökningar inte leder till isolerande filterbubblor.
Dessutom finns det inga skäl att anta att mitt Facebookflöde skulle stämma överens med någon annans flöde, eftersom vi inte har samma vänner till att börja med. Så personalisering specifikt på Facebook har förmodligen ringa betydelse just på grund av att människors mediediet i övrigt är bred, och dessutom verkar bli bredare med internet.
Huruvida människor isolerar sig mer och mer från information som går emot deras politiska övertygelser (vilket jag är intresserad av, inte personalisering av information i stort), kan därför inte enbart avgöras genom att hänvisa till förekomsten av recommender systems. Man måste även ta hänsyn till vad människor gör – vilken information de väljer och inte väljer – samt hur deras informationsmiljö i övrigt ser ut.
En semantisk ordlek
Så finns filterbubblor? Ja och nej. Om alla definierar begrepp efter eget godtycke (vilket man naturligtvis får!) så finns det och finns inte på samma gång, och det blir blott en semantisk ordlek. Utgår man från Parisers beskrivning så erkänner dock till och med Pariser att filterbubblor inte har speciellt stort stöd och hänvisar till andra mediers betydelse (däremot säger Pariser dock att filterbubblor kan ha andra konsekvenser än de som han själv hävdade inledningsvis). Och utgår man dessutom från det argument jag lade fram i bilden (som explicit rör samhällsfrågor och inte information i allmänhet) ovan börjar hålet i bubblan bli vidöppet.
Dessutom har jag inte ens sagt att filterbubblor inte finns, utan det är framför allt rubriker som journalister har satt på tidningsartiklar. Däremot skrev och sa jag ”Om filterbubblor inte finns, varför påstår medier det?” i min presentation för att aktualisera mediernas oförmåga att påvisa belägg för fenomen utan snarare antar dem som sanningar. Men jag är högt tveksam till att alla är lika intresserade av betingade sannolikheter som jag. Det är inte första gången jag blivit missuppfattad när jag presenterar kontingenta argument. Jag får nog försöka komma på något sätt att göra det svårare att missuppfatta.
