Massmedier, sociala medier, copywriting, PR och journalistik och annat som har med ordets makt att göra.
färst (adjektiv)
En vanlig myt är att man inte kan skriva superlativformen färst (få, färre, färst). Det är en gammal svensk böjningsform som tyvärr har försvunnit ur det vardagliga språket, men språkvårdare brukar uppmana till att använda ordet eftersom det fyller en viktig lucka. Att skriva ”lägst antal” eller ”det minsta antalet” riskerar att krångliga till det i onödan.
Det passar dessutom väl in med andra etablerade ord som illa, värre, värst liksom stor, större, störst.
Wikipedia och källkritik är två vanliga ordkombinationer. Eftersom vem som helst kan ändra information måste man inta ett kritiskt förhållningssätt. Wikipedia anses därför som mindre pålitligt. Trams, säger jag.
Denna utveckling är bra. Att måla ut vanliga uppslagsverk såsom Nationalencyklopedin som ett verk man inte behöver källgranska är naivt. Trots att en NE-artikel i regel bara skrivs av en expert och sedan faktagranskas av en redaktör, har det nationella uppslagsverket väldigt bristfälliga källhänvisningar – om ens några.
Tittar man på en artikel på Wikipedia hittar man förvisso en skiftande kvalitet men också en otrolig bredd och emellanåt ett väldigt djup. I större och framför allt mer kontroversiella artiklar finner man referenser till nästan varje påstående genom fotnoter. Detta gör att det blir betydligt lättare att faktiskt källgranska än Nationalencyklopedin som är skriven av experter som förmodas ha rätt enbart på basis av sin titel.
Wikipedia bör vara starten i ditt faktasökande, inte slutet. Detsamma bör gälla alla uppslagsverk och ingenting som på något vis bara gäller en wiki. Kom ihåg att ju mer extraordinärt ett påstående är, desto mer extraordinära bevis krävs. Man bör aldrig ta saker för givna oavsett vilken källan är. Det viktigaste är metoden, det vill säga hur man har kommit fram till ett givet påstående. Och då spelar det ingen roll om källan heter Nationalencyklopedin eller Wikipedia. Även Dagens Nyheter stämmer in i denna kritik men fokuserar dock bara på Wikipedia, Källkritik behövs när du använder Wikipedia, men där nämns den bristande utbildningen i källkritik som förekommer i skolan.
På Wikipedia kan man dessutom följa arbetet med en specifik artikel genom dess diskussionssidor. Man kan där enkelt se vilka påståenden som vållar huvudbry bland wikiskribenterna och därmed också vilka påståenden man själv behöver källgranska närmare. Per Gahrton kallar det en skendemokrati, men det bör snarare betraktas tvärtom. Att få alla verktyg tillgängliga för att se vilken mening som ändrats, och dessutom få syftet med redigeringen förklarat på diskussionssidorna, är minst sagt allt annat än skendemokrati. En sådan funktion saknas på de traditionella uppslagsverken och det går inte att se tankebanorna kring en artikel. Att det förekommer missbruk bör man förstås vara medveten om, men denna vetskap bör snarare göra oss mer skeptiska vilket i sin tur gör att vi dubbelkollar påståenden än tar dem för givna.
Allt handlar i slutändan om hur man hanterar de respektive uppslagsverken. Den som trodde att Nationalencyklopedin skulle läsas och sedan accepteras som fakta trodde således fel. Källkritik är något universellt och ska inte bara förknippas med internetmedier.
Uppdaterat: Wikipedias svenska ordförande har svarat på Per Gahrtons kritik.
Tack för igår. Någon har glömt kaninkläder och horkläder hos mig. Någon som saknar dessa?
Annons på Facebook. Ytterst pinsamt när rubriken är felstavad, när den är mest framträdande av hela annonsen bortsett från bilden.
Marknadsföring och kommunikation i sociala medier är namnet på Lena Carlssons nya bok som hjälper företag och organisationer att nå ut med sitt budskap via sociala medier såsom Twitter, Facebook och andra nätverkstjänster.
Boken finns att köpa på hemsidan för 350 kronor (plus 6 % moms och 50 kronor frakt, alltså 421 kronor inklusive moms).
Lycka till Lena!
Den här sommaren tror jag inte jag har skrattat åt tokigheterna på nätet så mycket som tidigare. Traditionella medier står av någon anledning för de flesta dumheterna.
Tidningen Stockholm City stängde ned webbplatsen och lät 40 000 artiklar ersättas med semestermeddelandet ”sommarstängt”. Seriöst, hur korkad får man bli? Det här är värre än de webbplatser som har begränsade öppettider. Kan det verkligen vara ett problem att låta en burk i källaren servera webbsidor efter kontorstid?
Stampen vill inte att Google ”parasiterar” på deras journalism genom att indexera deras innehåll. Hur de kan lägga skulden på Google förefaller ganska märkligt. Genom en två rader lång kod i robots.txt kan de råda bot på det här “problemet” omgående:
User-agent: * Disallow: /
Sådär. Det var väl inte så svårt? Men uppenbarligen var det just horribelt komplicerat för Stampengruppen.
Canal+ vill inte att man länkar till deras webbsändningar eftersom de räknar det som ett upphovsrättsintrång. En användare som länkat till deras helt öppna sändningar stämdes sedermera. Canal+ kunde lika gärna ge ut flygblad till alla som ville ha, och sedan stämma den som tar emot bladet.
GB Glace som gör glass vill inte heller att man länkar till någon av deras sidor utan skriftlig tillåtelse. Det är den ickedigitala världens motsvarighet att förbjuda människor att prata om varumärket. En länk är som en digital kram och det får inte förekomma utan godkännande…
Senare tog GB Glace dock sitt förnuft tillfånga och strök den löjliga paragrafen.
Engrish när den är som bäst.
Fredrik Wackå har släppt boken Webbredaktörens handbok. I ett försök att marknadsföra boken har förlaget No Digit Media med Urban Lindstedt i spetsen valt spam via e-post som metod.
Lindstedt som säger sig ha bevakat internetfrågor sedan 2000 tycks ha missat en sak. Spam är inte uppskattat.
Nu gör också han en snabb pudel och ber om ursäkt på Twitter:
De kommer från Infoo och jag ångrar mig djupt. Jag ber alla mottagare om ursäkt och jag kommer aldrig att göra om det.
E-postadresserna kommer från Infoo.se som är Sunets gamla webbkatalog som Urban Lindstedt tog över hösten 2008.
Händelsen diskuteras även på Webmaster Network som var måttligt glada. Jag själv fick spam till två e-postadresser via domäner jag har registrerat på Infoo.se.
Ironiskt nog köpte jag boken omedelbart efter att den kommit ut därför att det är ett ämne som intresserar mig. Så därför känns det extra meningslöst med spam för min del. Och dessutom tänkte jag skriva en recension av boken senare, men det får vi se hur det blir med den saken.
Uppmaning till bloggosfären: Låt oss testa Jajjas SEO-kunskaper. Det är enkelt. Länka till webbsidan Jajja spammar bloggare på idg.se.
Kopiera och klistra in på din blogg:
<a href="http://www.idg.se/2.1085/1.114350">Jajja spammar bloggare</a>
Jajja är ett sökoptimeringsföretag. Låt oss se vad de kan. Varför? Därför.
Jajja Communications har ett förflutet som bland annat spammare. Nu hotar de med vite om 750 000 kronor av Nikke Lindqvist för att han påpekar det.
I ett dokument som skickades till Lindqvist begär Jajja Communications vite om 750 000 kronor för brott mot marknadsföringslagen eftersom Nikke Lindqvist och bolaget Carnaby Solutions länkar till varandra:
Det har kommit till Jajjas kännedom att Carnaby och Nikke Lindqvist på hemsidan lindqvist.com gör påståenden om Jajjas verksamhet som enligt Jajjas uppfattning är misskrediterande för Jajja och därmed står i strid med marknadsföringslagen (2008:486) […]
Bland annat citeras denna mening som en indikation på att Nikke Lindqvist bryter mot marknadsföringslagen:
”Att så många reagerar på denna undersökning beror förstås på Jajjas vana att hoppa på varenda SEO-metod som inte är direkt svartlistad av Google.”
Jajja har därmed erhållit ”betydande skador” som resulterat i ”uteblivna försäljningsintäkter och renomméskada.”
Jajja heter ironiskt nog Communications. Kanske är det just det man bör syssla med i stället för att spamma ned internet och sedan hota med ett miljonvite när någon påpekar att så skett. Fast det verkar vara den nya trenden. Hota alla juridiskt som misskrediterar ditt varumärke. Kanske borde man ansöka om en anställning på Kinas statliga nyhetsbyrå om man har den inställningen, eller liera sig med Kim Jong-Il.
I en kausal kedja av händelser börjar Jajja titta i mitten och påpeka att andra människor ger dem renomméskada på grund av kritik. Men man missar helt och hållet att titta på vad som föranlett kritiken. De själva.
Att skriva om ett skojbolag på en blogg kan också ha ett journalistiskt syfte. Detta tycks advokatbyrån helt ha missat och enbart koncentrerat sig på att det är en form av marknadsföring. Bolag erhåller inte heller något särskilt skydd i form av rätt att undgå kritik, i synnerhet inte om den är saklig.
Jajja sysslar inte med SEO och kommunikation. Jajja sysslar med trams.
Läs mer hos joinsimon.