Kommunikation

Massmedier, sociala medier, copywriting, PR och journalistik och annat som har med ordets makt att göra.

SVT Rapports Y-axel som inte slutade växa (covid-19)

Peter Dahlgren Leave a comment

SVT Rapport har under flera månader låtit sin Y-axel växa så att dödstalen ser mindre och mindre ut. Medan TV4 säger sig ha gjort ett misstag, kommer SVT fortsätta som tidigare.

Under ett par år har jag hållit en föreläsning om hur man kan luras med statistik. I föreläsningen pratar jag bland annat om hur olika axlar på diagram kan ändra vår uppfattning av det budskap som kommuniceras.

Titta exempelvis på bilden nedan, som visar samma data i alla diagram, men där värdet på Y-axeln förändras. I diagrammet till höger ser det ut som att kurvan inte pekar lika mycket uppåt som de andra två diagrammen.

Ställer man dessa diagram sida vid sida är det uppenbart att de ger olika intryck. Däremot kan det vara svårt att upptäcka den här typen av grafer när man inte har något att jämföra med. Eller när diagrammen förändras över tid.

På Twitter hade några uppmärksammat att SVT Rapport sakta ökade Y-axeln över tid, så att kurvan över antalet döda med covid-19 ser plattare och plattare ut. För att bekräfta detta passade jag på att göra ett liknande diagram med dödstalen för covid-19. Dessvärre är det bara tre bildrutor från några slumpmässigt utvalda sändningar.

För att få lite mer substans än bara tre bildrutor passade jag därför på att i stället försöka plocka ut alla diagram och sätta ihop dem till ett videoklipp som du kan se nedan.

Diagram med dödstal

I videoklippet nedan ser du alla diagram som SVT Rapport visat om dödstalen covid-19 från 29 maj 2020 till 11 februari 2021. Notera särskilt hur Y-axeln (den vertikala axeln) förändras från 120, 200, 250, 300 och slutligen till 400.

Varför ökar Y-axeln på detta vis?

Flera personer har kontaktat SVT och frågat varför Y-axeln förändrats som den gör.

En representant för SVT menade att det är flera som gör nyhetsgrafiken och att det mycket väl skulle kunna vara tvärtom vissa dagar (det vill säga, att Y-axeln minskar), och att det beror på vilka exempel man väljer att plocka ut. Av videon ovan att döma verkar så inte vara fallet.

Andra som frågat SVT har fått svaret att SVT helt enkelt kopierat Folkhälsomyndighetens grafer (och formaterat dem efter sin egen grafiska profil), men att Folkhälsomyndighetens grafer även visar det faktiska antalet dödsfall per dag som är högre (och inte som i videon ovan från SVT, som har ett glidande medelvärde). SVT säger att:

Vi vill inte göra egna grafer då det mycket lätt blir fel. Att fylla i varje enskild dags stapel i ljust grått är ett mycket stort jobb och tillför ganska lite då det är utvecklingen vi vill visa på.
Vi kommer därför fortsätta som nu [och] får bemöta kritiken med sakliga argument.

Man kan hålla med SVT om vikten av att minska risken för att det blir fel, liksom att undvika merjobb. Men i andra vågskålen har vi Sveriges största nyhetsprogram som hellre presenterar missvisande diagram än lägger tid på att anpassa dem för det innehåll de ska kommunicera. De säger heller inte att det är ett medelvärde de presenterar.

Men nu finns det även en tredje förklaring! Folkhälsomyndigheten har ställt sig frågande inför SVT:s uppgifter och när SVT dubbelkollar visar det sig att det faktiskt är SVT:s egna diagram, men att det är datajournalisterna som tagit fram den för webben (och Rapport sedermera bara plockat bort de överflödiga uppgifterna från diagrammet). SVT vill dock inte ändra detta diagram på grund av resursskäl:

Att vi inte bett våra datajournalister om en egen graf till Rapport beror på hur vi prioriterar våra resurser. Våra datajournalister arbetar med mängder av olika projekt och prioriterar de arbetsuppgifter som är viktigast och mest intressanta journalistiskt. Att producera en egen graf till Rapport är helt enkelt inte prioriterat även om det vore välkommet.  

Ett förslag till SVT: i stället för att göra diagram över smittspridningen i USA:s delstater och andra länders smittspridning till webben, lägg lite av de resurserna på att göra ett (1) diagram av Sverige som är mindre missvisande, som sedan kan visas i SVT Rapport.

TV4 visade ett snarlikt diagram om utvecklingen av konstaterade fall med covid-19 där Y-skalan också hade förstorats. De meddelade att det var ett misstag som inte ska upprepas.

Metod

Diagrammen identifierades med hjälp av ett neuralt nätverk tränat av Johan Strömbom, som kontaktade mig på Twitter och delade koden med mig. Han tränade modellen på några dagsaktuella inslag av SVT Rapport. Därefter körde jag programmet på alla SVT Rapports sändningar under pandemin från och med mars 2020. Programmet gick igenom alla sändningar, bildruta för bildruta, för att identifiera om det fanns ett diagram. När programmet stötte på ett diagram spottade det ut stillbilderna, och dessa bilder lät jag sedan strömma genom FFmpeg för att skapa videoklippet.

Fördelen med den här metoden är att den är helt automatiserad och har förmågan att själv plocka ut alla diagram. SVT Rapport (och SVT mer generellt) har i hög grad standardiserad grafik som ser i mångt och mycket likadan ut år efter år, vilket gör det till en relativt enkel uppgift (men notera ändå de subtila skillnaderna i diagrammen över tid, vilket indikerar att de inte helt och hållet återanvänds från en tid till en annan!). Sannolikheten att denna klassificerare missar några diagram är därför väldigt låg, även om sannolikheten aldrig är noll (klassificeraren kunde exempelvis inte identifiera diagram med perspektivförskjutning som dök upp häromdagen).

Läs mer

Uppdaterat 5 mars: Det här inlägget uppdaterades med nya uppgifter om att det faktiskt var SVT som gjorde grafen, inte Folkhälsomyndigheten som SVT påstod.

Vilka forskningsartiklar har dragits tillbaka inom medie- och kommunikationsvetenskap?

Peter Dahlgren Leave a comment

Vilka artiklar har dragits tillbaka inom journalistik, medie- och kommunikationsvetenskap, och varför drogs de tillbaka? Jag hittade nio artiklar i Retraction Watch Database och någon form av plagiat verkar vara den främsta orsaken.

Sedan en kort tid tillbaka finns databasen The Retraction Watch Database som samlat över 18 000 vetenskapliga artiklar som dragits tillbaka av ett eller annat skäl. Bakom databasen finns skaparna bakom bloggen Retraction Watch som bevakar tillbakadragna artiklar.

Jag letade i databasen och fann 186 artiklar under kategorin ”Communications”. Efter att jag sorterat bort kommunikationsteknik, systemvetenskap och annat irrelevant hittade jag totalt nio artiklar som är relevanta för journalistik, medie- och kommunikationsvetenskap, vilka jag också sammanställt i tabellen nedan.

Länkarna nedan leder till vidare läsning hos bland annat Retraction Watch.

Tillbakadragen artikel Anledning till tillbakadragande
Boom, Headshot!: Effect of Video Game Play and Controller Type on Firing Aim and Accuracy (Communication Research) Opålitlig data
Culture as Constitutive: An Exploration of Audience and Journalist Perceptions of Journalism in Samoa (Communication, Culture & Critique) Duplicerad data
The Effects of Avatar Stereotypes and Cognitive Load on Virtual Interpersonal Attraction (Communication Research) Salami slicing
Legacy of Elisabeth Noelle-Neumann: The spiral of silence and other controversies (European Journal of Communication) Juridiska skäl/hot
Maximizing Health Outcomes through Optimal Communication (Studies in Communication Science) Plagiat av text
Comments on ’Strategic Manoeuvring with the Intention of the Legislator in the Justification of Judicial Decisions’ [1] [2] (Argumentation) Plagiat av text
Have You Seen the News Today? The Effect of Death-Related Media Contexts on Brand Preferences (Journal of Marketing Research) Fabricerad data
Examining the Factors Affecting the Rate of IPTV Diffusion: Empirical Study on Korean IPTV [1] [2] (Journal of Media Economics) Duplicerad data
Using Mobile Phones in Language Learning/Teaching (Procedia – Social and Behavioral Sciences) Plagiat av artikel

Kan-journalistik: nyheter om saker som kan hända

Peter Dahlgren Leave a comment

Krispanikskräck

Journalisterna har inte mycket makt, men de har ändå en specifik och mycket viktig makt, nämligen att skapa moralpanik. Åtminstone om man frågar Eric Louw, som i boken The Media and Political Process (s. 73f) skriver:

journalists do not have the power to make policy or allocate resources, but they can (in certain circumstances) undermine those with such power. Hence, journalists have (sometimes) the power to frighten politicians and to mobilize ’moral panics’ and ’groundswells of hostility’ to policies.

Historien ”X påverkade Y” är förstås mer intressant än ”X påverkade inte Y”.  Men ibland räcker verkligheten inte till för att skapa sådana rubriker, och då finns det andra sätt att skapa moralpanik.

Har man inget konkret exempel att komma med kan man alltid använda vinkeln ”X kan påverka Y”.

Har man fortfarande inget att komma med kan man med fördel använda ”det kan inte uteslutas att X kommer påverka Y”.

Här bör man därmed förhålla sig kritisk. Varför inte ställa följdfrågan ”när kunde detta uteslutas senast?”. Om svaret är att man sällan eller aldrig kan utesluta något gör man sig snarare skyldig till att appellera till okunnigheten och flytta bevisbördan till de som påstår att något inte sker, snarare än att presentera belägg för att detta något faktiskt sker.

MSB kan inte utesluta utländsk påverkan på valet – ”vi står inför en stor utmaning”

Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen, sa i en intervju i P1 Medierna under 2014 apropå användet av ordet kan när tidningen skrev om försvunna planet flight MH370:

Det är väl en bra formulering som tydliggör för publiken att det här är inte något vi vet, utan det här är något som man kanske utreder eller en teori som myndigheterna har. Men det är inget fakta som vi kan slå fast.

Denna kan-journalistik, där man inte berättar vad som faktiskt har hänt eller sannolikt kommer hända, utan vad som logiskt sett kan hända, innebär att man har en oändlig källa att ösa nyheter från. Det är bara fantasin som sätter gränserna om vilka saker som ännu inte har uteslutits eller vilka konsekvenser det kan tänkas få. Den verkliga konsekvensen kan (notera kan här!) många gånger i stället bli, som Louw uttrycker det, att en moralpanik skapas.

Men när allt kommer till kritan, hur många saker kan du komma på som verkligen kan uteslutas i framtiden?

Överdrivna påståenden om Cambridge Analytica

Peter Dahlgren Leave a comment

Cambridge Analytica är ett företag som samlat in över 5 000 datapunkter på över 220 miljoner amerikanska Facebookanvändare. Det var så de lyckades få det republikanska partiet att vinna presidentvalet i USA under slutet av 2016.  Titta bara på videon nedan. Big data kan förutsäga beteende in i minsta detalj.

Det är så det låter ibland, åtminstone. Men beläggen för påståendena har till viss del lyst med sin frånvaro, och de som har kommit med påståendet har varit företaget själva, som finansieras av bland annat av en republikansk investerare.

I en intervju kallad Google Post-Election Review säger exempelvis Matt Oczkowski, produktchef för Cambridge Analytica:

we actually didn’t do any psychographics with the Trump campaign

Men det var ju så Trump vann valet? Analys av sociala medier och riktade budskap? En artikel vid New York Times ifrågasätter påståendet från Cambridge Analytica att de hade ett 50-tal kunder under 2016, en uppgift som har skiftat över tid och enligt officiella register var betydligt färre:

Cambridge executives now concede that the company never used psychographics in the Trump campaign. The technology — prominently featured in the firm’s sales materials and in media reports that cast Cambridge as a master of the dark campaign arts — remains unproved, according to former employees and Republicans familiar with the firm’s work.

Cambridge Analytica arbetade först för Ted Cruz. Han slogs ut under valkampanjen. Företaget började då arbeta för Trump. Så i stället för att Cambridge Analytica skapade förutsättningarna för en republikansk seger skulle man mycket väl kunna hävda att kausaliteten var omvänd: Cambridge Analytica följde de bästa förutsättningarna för en republikansk seger. Det är därför inte speciellt konstigt om det vinnande laget använder deras produkter om man får byta häst mitt under pågående lopp. Då kan det vara bra att reflektera kring survivorship bias.

De överdrivna påståendena om Cambridge Analytica var dock inte negativt för företaget, tvärtom. De fick finansiärer och det var också deras huvudfokus. Från Matt Oczkowski och Google Post-Election Review igen:

the emphasis was always on fundraising

Cambridge Analytica använde NLP och sentimentanalys (men inte psykografisk analys), vilket på sätt och vis är ganska triviala saker i jämförelse. Som brukligt är det inhämtandet av data och att få det i rätt format som är det svåra och som tar tid.

Cambridge Analytica verkar vara den vanliga historien. Grandiosa påståenden följt av massmedier som okritiskt rapporterar vidare. Om man befinner sig i ett kunskapsvakuum och inte vet varför någonting händer, och det finns någon som kommer med en inte allt för otrolig historia, är det lätt att acceptera den förklaringen utan att först grundligt kontrollera både sannolikheten i förklaringen liksom alternativa förklaringar. Då kan man skapa feedbackloopar och självuppfyllande profetior, där uppfattningen om ett problem leder till att problemet ifråga också uppstår.

Därför kan påverkanskampanjer spelas upp inför öppen ridå samtidigt som man kliar sig i huvudet och undrar vad för slags osynlig kraft det är som orkestrerat kampanjen. Då kan det vara lättare att tolka in en aktör med ett syfte snarare än resultatet av flera stokastiska processer. Slutsatsen kan väl för enkelhetens skull vara att det inte är lätt att vara människa alla gånger…

Uppdaterat 17 mars 2018: En tidigare anställd säger att de mycket väl använde Facebookdata. Se videon Cambridge Analytica whistleblower: ’We spent $1m harvesting millions of Facebook profiles’ hos The Guardian samt relaterade nyheter på sidan.

Har nazister rätt att demonstrera? Två experter säger nej, två andra ja. Vem ska man lita på?

Peter Dahlgren 2 Comments

Henry Ascher är professor och säger i artikeln Nazism är ett brott – inte en åsikt att nazism är brott mot de mänskliga rättigheterna och sakfrågan därmed är enkel, det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att ens låta nazister få demonstrera:

Att förvägra eller begränsa andra människors mänskliga rättigheter innebär alltså ett brott mot mänskliga rättigheter. Det är just detta som är kärnan i nazismen och högerextremismen. Därför bryter Bokmässans och Polisens beslut mot de mänskliga rättigheterna. Både i teorin och i praktiken.

En annan professor, Stefan Jonsson, säger också samma sak i artikeln Experter: Redan stöd att stoppa nazisterna:

Det finns redan idag stöd i lagen för att stoppa nazisterna och deras demonstrationer, anser en rad experter.
– Polisen är okunniga och principlösa och framstår som rent ryggradslösa, säger professor Stefan Jonsson.

Men det finns de som inte håller med.

Mårten Schultz, också professor, säger motsatsen i tv-inslaget Därför går det inte att stoppa nazistdemonstrationer.

I en annan artikel, Experterna svarar: Därför får nazisterna marschera, säger professor Eva-Maria Svensson följande:

Varför får nazister marschera?

– Demonstationsfriheten är långtgående. Man kan inte stoppa någon från att demonstrera bara för att de har en speciell åsikt, säger Eva-Maria Svensson.

Så inte ens experterna kan komma överens om nazister får demonstrera eller inte. Två experter säger ja, två andra experter säger nej.

Just det ja, jag glömde säga att Henry Ascher är professor i folkhälsovetenskap och barnöverläkare, medan Stefan Jonsson är professor i etnicitet. Eva-Maria Svensson är professor i rättsvetenskap, medan Mårten Schultz är professor i civilrätt.

Jag låter er läsare avgöra vem som är mest lämpad att uttala sig om juridiken i Sverige.

Medieforskare blir av med sin doktorsexamen

Peter Dahlgren 1 Comment

Enligt Retraction Watch så har Ohio State University sett till att en av deras tidigare doktorander har fått sin doktorsgrad tillbakadragen. En vetenskaplig tidskrift har nämligen dragit tillbaka en av hennes artiklar (samförfattad med hennes handledare) på grund av ”inkonsistens i datan”, vilket är ett förmildrande uttryck för något som inte har gjorts på ett korrekt sätt.

Det gäller artikeln ‘Boom, Headshot!?’: Effect of Video Game Play and Controller Type on Firing Aim and Accuracy som publicerades på nätet 2012 och som kom ut i tryck 2014. Artikeln argumenterade för att first-person shooter tv-spel förbättrar människors hanterande av riktiga vapen.

Men under 2015 hörde andra forskare av sig och ville titta på datan ifråga, eftersom de hade upptäckt ”inkonsistenser”. Men forskarna till artikeln kunde inte hitta datan, vilket är sannerligen misstänksamt.

Så här skriver Communication Research, tidskriften som drog tillbaka artikeln, om varför de dragit tillbaka den:

The editors of Communication Research, Drs. Gibbs and Knobloch-Westerwick, wish to issue a retraction of the article entitled ““Boom, Headshot!?”: Effect of Video Game Play and Controller Type on Firing Aim and Accuracy” by Jodi L. Whitaker and Brad J. Bushman.

This article was first published online on April 30, 2012 and in print in the October 2014 issue of Communication Research (issue 41, pp. 879-891) as doi:10.1177/0093650212446622. It should be noted that, to ensure impartiality, Dr. Knobloch-Westerwick was not involved in the preparation of this decision, because she is on the faculty at the same institution as the corresponding author. This retraction is in response to inquiries from Drs. Markey (Villanova U) and Elson (Ruhr U Bochum), in agreement with the corresponding author Dr. Bushman.

A Committee of Initial Inquiry at Ohio State University recommended retracting this article after being alerted to irregularities in some variables of the data set by Drs. Markey and Elson in January 2015. Unfortunately, the values of the questioned variables could not be confirmed because the original research records were unavailable. In 2016, Drs. Markey and Elson sent their report to Dr. Gibbs, one of the editors of Communication Research, who decided that a retraction was warranted. A replication of the study by Dr. Bushman is in review.

Här hittar man abstractet till originalstudien:

Video games are excellent training tools. Some writers have called violent video games “murder simulators.” Can violent games “train” a person to shoot a gun? There are theoretical reasons to believe they can. Participants (N = 151) played a violent shooting game with humanoid targets that rewarded headshots, a nonviolent shooting game with bull’s-eye targets, or a nonviolent nonshooting game. Those who played a shooting game used either a pistol-shaped or a standard controller. Next, participants shot a realistic gun at a mannequin. Participants who played a violent shooting game using a pistol-shaped controller had 99% more headshots and 33% more other shots than did other participants. These results remained significant even after controlling for firearm experience, gun attitudes, habitual exposure to violent shooting games, and trait aggressiveness. Habitual exposure to violent shooting games also predicted shooting accuracy. Thus, playing violent shooting video games can improve firing accuracy and can influence players to aim for the head.

Enligt Google Scholar har artikeln redan hunnit citerats 14 gånger sedan den publicerades 2012, bland annat i en översiktsartikel vilket förmodligen förvärrar situationen med tanke på att alla som läser översiktsartikeln förmodligen inte kommer att läsa tillbakadragandet av originalartikeln.

Det är som viskleken för forskning, och mängden myter som florerar inom forskning behöver på inga sätt vara mindre än utanför forskarsamhället därför att det som bekräftar vad forskare tror är också det som i högre utsträckning kommer i tryck.

Enligt Retraction Watch var handledaren omedveten om dessa inkonsistenser, och verkar inte ha fått några repressalier.

Retraction Watch bevakar tillbakadragna vetenskapliga artiklar inom akademin (det är många, många, många forskningsartiklar som dras tillbaka regelbundet) och har skrivit följande om forskaren ifråga:

De snabbast växande orden i två miljoner nyhetsrubriker under tre år

Peter Dahlgren Leave a comment

Vilka ord har ökat och minskat i bruk bland drygt två miljoner nyhetsrubriker från 2014 till 2017? I den här analysen har jag tagit nyhetsrubriker som är insamlade från början av 2014 till och med juni 2017 för att se vilka ord som förekommit mest och vilka som har snabbast ökat i popularitet.

Vilka ord har ökat mest på kortast tid? Kanske inte så förvånande är Donald Trump väldigt omskriven, precis som på Twitter. Lika lite förvånande är det ett väldigt fokus på USA och Storbritannien.

Men intressant nog verkar också vanlig lokal nyhetsvärdering öka relativt mycket, apropå ”trafikolycka” och ”singelolycka”.

Se också de snabbast sjunkande orden.

Tittar man på de ord som ökade mest under 2015 så är det ”flyktingar”, vilket jag satt i relation till ”migrationer” respektive ”nyanlända”. Av grafen att döma verkar de svenska medierna nästan unisont börja skriva om flyktingar vid samma tillfälle, därav den vertikala ökningen av texter.

De här graferna har jag mest gjort för skojs skull, men jag tänker mig att denna typ av analyser kan vara en förhållandevis enkel början till att forska om agenda-sättning. Över lång tid ger de här analyserna väldigt intressant information jämfört med de korta nedslag som ofta görs i forskningen.

Mer intressant, tror jag, är att de också också kan användas för att identifiera var man bör starta sin undersökning (eftersom de är helt induktiva), snarare än att hipp som happ sätta upp sitt blöta finger i luften för att mäta vart vinden blåser.

Den fullständiga analysen har jag som vanligt lagt upp på GitHub där du hittar både källkod och länkar till datan som du kan ladda ned. Kom gärna med förslag på hur det kan göras annorlunda.

Fler analyser

Här är några andra analyser jag gjort i R med framför allt öppna data:

Big data i medieforskning

Att bara analysera rubriker går bra på en vanlig laptop. Det var inga svårigheter att ladda in en miljon rubriker i minnet. Vid två miljoner rubriker började datorn gå på knäna. R tog 11 gigabyte i anspråk för att köra unnest_tokens för att skapa en vektor på drygt 5,1 miljoner ord mappat till nyhetsrubrikerna.

Framöver behövs mer datorkraft för analyser av hela brödtexten, kanske med hjälp av Apache Spark som jag använt tidigare. Dock ska jag testa om bigmemory i R kan fungera eftersom den, vad jag förstår, genomför analysen på disken snarare än i minnet. Det går lite långsammare, men om man sysslar med forskning så är allt redan långsamt.

RMarkdown

Dokumenten i listan med länkarna ovan är gjorda med hjälp av RMarkdown, ett sätt att blanda källkod i valfritt språk, bilder, text och… tja, allt man kan tänka sig. Även om RMarkdown är skapat för språket R fungerar även andra språk och jag har exempelvis skrivit Python-kod i RMarkdown som jag använde som presentation under en lektion i web scraping. Det går med andra ord utmärkt att exportera till Powerpoint, Word, hemsidor eller PDF.

Det är ett behändigt sätt att paketera sina analyser. Steget från källkod till presentation blir minimalt, och det är också varför den brittiska regeringen valt att satsa på RMarkdown.

Jag tror detta kommer bli vanligare i framtiden. I stället för att presentera ett begränsat antal analyser på ett lika begränsat antal sidor så kan man dokumentera hela sin process för att låta andra upptäcka hur tankeprocessen har gått till, och även se resultat man kanske borde följa upp. Detta kan sedan bifogas till artikeln i ett appendix så att man kan se diagram och källkod tillsammans.

Frågan är vilken tidskrift som blir först med kräva att analyserna i Markdown bifogas till varje artikel? Stata 15 har ju också kommit ut med Markdown så R är ju knappast något krav längre.

Läser journalister källorna de hänvisar till?

Peter Dahlgren 1 Comment

Viskleken har nog de flesta hört talas om. En person säger något till en andra person, som i sin tur säger det till en tredje, och så vidare. Poängen är att informationen bitvis förändras på vägen.

I journalistiken (och i forskningen också, faktiskt) förekommer också visklekar. Man kollar helt enkelt inte upp källorna, utan accepterar slutsatsen någon annan har skrivit (och kanske inte ens förstått), för att sedan föra vidare slutsatsen ifråga. Här följer ett exempel.

Sveriges Radio Medieormen skriver så här:

New York Times har uppmärksammat fenomenet i en artikel om hur Googles algoritmer, oavsiktligt får man hoppas, har börjat diskriminera. Som exempel anger man en studie som visar att Googles platsannonser för högbetalda jobb oftare riktas mot män än mot kvinnor.

Följer man länken till New York Times kan man läsa detta:

Google’s online advertising system, for instance, showed an ad for high-income jobs to men much more often than it showed the ad to women, a new study by Carnegie Mellon University researchers found.

Klickar man sedan vidare till studien kan man läsa detta:

We cannot determine who caused these findings due to our limited visibility into the ad ecosystem, which includes Google, advertisers, websites, and users.

Så efter två klick kan man konstatera att originalpåståendet (”Googles algoritmer har börjat diskriminera”) inte hade mycket substans (”We cannot determine who caused these findings”). Även forskare har misstagit sig på samma punkt.

Det är väldigt positivt att massmedierna länkar till sina källor. Det gör deras arbete mer transparent och felaktigheter kan lättare upptäckas. För i ärlighetens namn är dessa fel inte förbehållet journalister. Forskare citerar också på samma sätt emellanåt, det vill säga till andrahandskällor utan att kontrollera originalkällorna. Den omvända praktiken förekommer också, att originalkällor citeras medan fullständiga vederläggningar av dessa källor inte alls citeras.

Fördelen inom akademin är dock att referenssystem både är standardiserade och nödvändiga. Därmed är också missuppfattningar i grunden demonstrerbara. Det finns inget värre än att läsa ”en studie har visat att”, vilket omedelbart skapar frågor. Vilken studie? När? Vem? Var? Hur?

I dag fick jag frågan varför så många tror att filterbubblor existerar trots att forskningen visar att de sällan gör det. Kanske kan viskleken vara en av förklaringarna. Om vi börjar med slutsatsen kan vi enkelt viska oss fram till vad som helst.

Fler exempel

6 tjänster som kartlägger (och visar) din politiska användning av sociala medier

Peter Dahlgren Leave a comment

Det har dykt upp en mängd tjänster under den senaste tiden som visar hur vi använder sociala medier för att få politiska nyheter och information, och kanske i synnerhet hur begränsad bild av verkligheten vi får av sociala medier (eller medier i största allmänhet, egentligen).

Här har jag sammanställt några intressanta tjänster jag stött på, många av dem Chrome-tillägg, som visar vår medieanvändning på nätet eller varnar oss när vi surfar in på tvivelaktiga sajter.

I korthet är tjänsterna i tur och ordning: FlipFeed, PolitEcho, Data Selfie, Emergent, Viralgranskarens varningslista och Ekokammaren.

FlipFeed låter dig se hur en annan persons flöde ser ut på Twitter genom att installera ett Chrome-tillägg. Se flödet genom ögonen från en person från den politiska vänster- eller högerkanten. FlipFeed är utvecklat hos MIT.

PolitEcho är ett Chrome-tillägg som försöker förutsäga dina Facebookvänners politiska åsikter utifrån vilka nyhetssidor som dina Facebookvänner har gillat. Notera att detta tillägg enbart fungerar för amerikanska nyhetssidor.

Data Selfie är ytterligare ett Chrome-tillägg som visar vilken information som skickas till Facebook när du surfar på nätet. Tillägget registrerar vad du tittar på, hur länge du tittar på det, vad du gillar, vad du klickar på och allt du skriver på Facebook. Enkelt uttryckt, du blir kartlagd. Tillägget låter dig sedan se all insamlad information. (Datan som tillägget samlar in sparas bara på din egen dator, den skickas inte vidare.)

Emergent visar hur overifierad information som rykten sprids på nätet, i realtid. Det är ett projekt från Columbia University.

Viralgranskarens varningslista är ett Chrome-tillägg som varnar för svenska sajter som är kända för att sprida exempelvis påhittade nyheter. Tillägget bygger på en amerikansk dito som kallas B.S. Detector.

Ekokammaren visar svenska nyhetssidor och intresseorganisationer som finns på Facebook, kategoriserade efter politisk tillhörighet. Det gör det enkelt att jämföra hur diverse Facebooksidor skriver om ett och samma ämne.

”Fyra av fem kan inte skilja journalistik från sponsrat innehåll”

Peter Dahlgren 9 Comments

En ny studie visar att unga är dåliga på källkritik. Men vänta? Studien existerar inte ens, utan består av några krönikor och sammanfattningar där forskare presenterar sina reaktioner. Ändå rapporterar journalister om studien. Var är källkritiken om bristande källkritik?

Jag intervjuades av P1 Medierna för någon vecka sedan om filterbubblor och ekokammare och fick bland annat frågan om varför journalister tror på filterbubblor och ekokammare trots att forskningsläget säger att det inte är ett speciellt stort problem i nuläget.

Jag har egentligen ingen aning (eftersom jag inte kan läsa tankar), men man kan åtminstone spekulera i att det bekräftar journalisternas uppfattning och att det har skrivits om det mycket under oktober och november. Det publicerades exempelvis betydligt fler artiklar om fejknyheter under dessa månader både i tryckt svenskt press och på den svenska webben, i förhållande till tidigare månader.

Fejknyheter är helt enkelt på tapeten, och källkritik är därför relevant just nu. Så när det kommer en studie som bekräftar bilden av att unga är dåliga på källkritik, då är det förmodligen enkelt att tro att studien är någonting på spåren.

Så här skriver P1 Medierna på sin hemsida nu:

Fyra av fem unga amerikaner kan inte skilja sponsrat innehåll från journalistik. Det visar Stanford-universitetet i en av de största studierna av frågan hittills. Nästan 8 000 elever och studenter, från högstadiet till universitetsnivå, har svarat på frågor om hur de värderar information. Och på många frågor hade de svårt skilja mellan till exempel PR och journalistik.

Nej, det visar studien inte alls.

Det finns inte ens någon studie. Det finns bara en executive summary. Det betyder inte att resultatet är fel, utan att det över huvud taget inte går att bedöma resultatet eller studiens kvalitet. Än, åtminstone. Men vi kan däremot titta på det som hittills är känt.

Så här står det i executive summary, på sidan 23:

We piloted several drafs of this task with 350 middle school students. We completed final piloting with 203 middle school students. Results indicated that students were able to identify traditional news stories and traditional advertisements: more than three-quarters of the students correctly identifed the traditional advertisement and the news story. Unfortunately, native advertising proved vexing for the vast majority of students. More than 80% of students believed that the native advertisement, identifed by the words “sponsored content,” was a real news story.

Och så här säger pressmeddelandet från Stanford:

But of the 203 students surveyed, more than 80 percent believed a native ad, identified with the words ”sponsored content,” was a real news story.

Så det är minst 162 elever av totalt 203 elever som inte kan skilja mellan sponsrat innehåll och journalistik. Det är knappast ett slumpmässigt urval av unga amerikaner, och det är inte de 8 000 eleverna som det förefaller i P1 Mediernas ingress. Det går därför inte uttala sig om ”fyra av fem unga amerikaner” (det vill säga 80 procent).

Vidare står det på sidan 2 i executive summary:

Between January 2015 and June 2016, we administered 56 tasks to students across 12 states. In total, we collected and analyzed 7,804 student responses.

Det betyder att 56 uppgifter genomfördes av totalt 7 804 elever och studenter. Det var alltså inte 7 804 elever som genomförde 56 uppgifter, vilket man kanske kan tro.

Inte ens Wikipedia, som rapporterat om studien under artikeln Fake news website, ger speciellt informativ beskrivning av resultatet (mina fetmarkeringar):

Education and history professor Sam Wineburg of the Stanford Graduate School of Education at Stanford University and colleague Sarah McGrew authored a 2016 study which analyzed students’ ability to discern fraudulent news from factual reporting.[69][70] The study took place over a year-long period of time, and involved a sample size of over 7,800 responses from university, secondary and middle school students in 12 states within the United States.[69][70] The researchers were ”shocked” at the ”stunning and dismaying consistency” with which students thought fraudulent news reports were factual in nature.[69][70] The authors concluded the solution was to educate consumers of media on the Internet to themselves behave like fact-checkers — and actively question the veracity of all sources they encounter online.[69][70]

Vem bryr sig om forskarnas reaktioner? Det viktiga för en encyklopedi borde väl vara resultatet av studien, inte vilka känslor forskarna visade under tiden. Vi får faktiskt inte veta något substantiellt över huvud taget från Wikipedia.

Det finns alltså inga spår av den här studien. Bara pressmeddelande från Stanford och en executive summary. De enda publikationerna som forskarna visar på projektets hemsida är en krönika i Education Week!

Däremot finns det mängder med nyhetsartiklar som rapporterar kring studien, här är några av dem:

Vad är detta?!

Det finns inget underlag för att göra bedömningar av studien över huvud taget. Som det ser ut nu är denna studien ett skämt av det enkla skälet att det inte finns någon studie att bedöma, och executive summary visar verkligen ingenting av värde. Men jag kan ha fel, och då tar jag tacksamt emot rättelser i kommentarsfältet.

Varför Stanford lyfter fram studien i ett pressmeddelande är också märkligt. Varför någon journalist publicerar den är ytterligare ett frågetecken för mig. Det blir extra pinsamt när en studie om bristande källkritik bland unga inte källgranskas av de journalister som rapporterar om den.

Uppdaterat

Jag hann knappt sova ett par timmar efter att jag skrivit denna text innan P1 Medierna hade korrigerat sin text på hemsidan:

Fyra av fem unga amerikaner kan inte skilja sponsrat innehåll från journalistik. Det rapporterar Wall Street Journal utifrån en ännu opublicerad studie från Stanford-universitetet. Resultatet baserar sig på en liten delstudie med 200 elever i hela Stanfords projekt, som totalt berört nästan 8 000 elever och studenter, från högstadiet till universitetsnivå. Innan hela studien publicerats är det svårt att bedöma bärigheten i resultaten.
OBS: Denna notis är uppdaterad. En tidigare version kritiserades av medieforskaren Peter M Dahlgren.

Föredömligt som vanligt av journalisterna bakom P1 Medierna.